Vi skall enligt expressen vid den här tiden imorgon vara, döda, bortglömda och om detta är sant eller inte, kommer vi att märka imorgon då ett experiment i Scweiz går av staplen, de skall försöka återskapa Big Bang. Känns som en ganska dum grej att göra måste jag säga, men forskning är forskning, trial and error. Bättre förlita sig på forskning är någon dum påhittad bok?

Låt oss nu leka med tanken att det faktiskt är sista natten man har på vår jord, när jag reflekterar över mitt liv och mina framgångar så är det inget jag ångrar, jag ångrar snarare det jag inte gjort, som att hoppa fallskärm och det där som sätter sprätt på livet. Men i helhet så har jag haft ett riktigt bra liv, goda vänner, många käraste och fått uppleva en hel del pengar. Det har hänt ett flertal gånger att jag faktiskt känt "Jaha, nu då? Jag kan inte bli lyckligare än det här." och den känslan, är något av det bästa som finns.

Men låt oss då säga att det faktiskt inte är så som forskarna tror, att vi kommer leva många år till, eller i allafall överleva morgondagen. Varför planera så långt in i framtiden som flera år, när jorden kanske går under imorgon? Jo, om jag nu skall leva flera dagar till så ska jag forsätta som vanligt, leva efter mottot, Carpe Diem.

Om vi gav alla på jorden en minut att reflektera över sina liv, då de dör, vem vet, detta kanske händer? Men lek med tanken att det var något som alla fick, en minut att reflektera över sina synder, framgångar och allt annat man upplevt. Då funderar jag lite på, vad skulle dessa människor som ständigt envisas med att kriga, våldta, misshandla och gör annat skit tänka? Jag tror säkerligen att de skulle ångra sig fruktansvärt och vilja återleva livet på ett nytt vis. Vad är inte då bättre, än att se varje dag som den sista och hela tiden, när man går och lägger sig, slänga en liten reflektion över hur man lever? Så att man blir en bättre människa.

En vän är någon som kommer när alla andra går.